fredag 9 mars 2012

Sagan om (r)evolutionen -därför är jag kommunist

Man måste alltid börja med frågan när vi står inför ett livsval: vill jag gå vidare eller vill jag stanna här? Hur vill jag gå vidare? Finns det kanske något Annat som jag ännu inte känner till? Jag måste börja från denna negation, för det som ÄR är det enda jag känner till.
Att tänka sig bortom detta, utan verklig erfarenhet, kan bara bli spekulationer. De första aporna som klättrade ned från träden visste inte vad de gav sig in på. De första bönderna visste nog inte heller riktigt vad de gjorde, men det började med en idé - från där de var och utifrån sin världs betingelser. Antingen som slump eller från observationer, och sedan med experimenterande, triumfer, misslyckanden och framsteg. Jag kan inte veta var jag kommer vara och vad jag kommer göra om tio år, men varje dag är jag på väg dit. Varje gång man brutit upp och gett sig in på okänd mark, har man ingen aning om vad som kommer att hända. Men man vet ofta att något nytt kommer eller måste hända.
Därför är jag kommunist.
Jag börjar med frågan stammad ur en åsikt som kommer ur negationen. Detta samhälle är inte värdigt människan, kan något finnas utanför den? Ett vakuum eller en "mörk materia" - ett "harmaggedon" för denna värld. Jag har inga svar, jag vet bara att jag är nyfiken på nästa tid. Man börjar med ett steg utanför sin dörr, som i Tolkiens bok Hobbiten. Vi vet inte vad som komma skall, för i våra rörelser framåt så skapar vi betingelserna för det Kommande samtidigt som vi rör oss. "Kommunismen är den verkliga utveckling som upphäver det nuvarande tillståndet” / Karl Marx. Vi blir framtidens människor samtidigt som vi rör oss i tiden, tillslut så långt att vi inte kan se utgångspunkten, och denna nya plats var inte synlig från början. Det är lika svårt att se femtio år in i framtiden som det är att se ett Bortom kapitalismen. Likt Nuet är allt vi har så är kapitalismen allstädes närvarande överallt.
Drömmen om det klasslösa samhället är just nu bara fantasier. Ett bevis för dess tillskaffelse är inte ett krav för att först ifrågasätta tillvarons sociala fundament. När människan flyttade från Afrika visste hon inte vad hon skulle hitta, men hittade andra världar och förändrades med dem! De som bodde kvar förändrades också, för det är ju inte heller bara rummet som är det viktiga, utan våran relation till omvärlden och varandra.
Men också rätten att på allvar få fantisera bortom denna värld är något som intresserar mej.
Många människor blir nästan personligt kränkta och djupt förnärmande när man på allvar ifrågasätter detta varande. Likt Pavlovs klocka men som gör att de hugger. "Vill du att vi ska ha det som i Sovjet? Det är vad kommunismen innebär!" Där är frågan slutdiskuterad. Alla invändningar slås ned som utopiska. Utan att veta om det reagerar de nästan som religiösa som får sin Gud starkt ifrågasatt. Det finns en nästan patologiskt invand avoghet mot kritik.
De kan till och med hata guden. Men det finns inget bortom. Det är i alla fall inte värt risken, nog inte ens ett världskrig skulle få dem att ändra sig. Kritisera mej gärna, men av rätt anledningar. Jag har hört alla ursäkter och vägran till självreflektion. "Vilket samhälle ska vi ha istället? Inget annat än en stark stat kan organisera folket bortom kapitalet, då blir vi ännu mer ofria än vi var från början. Du är för ung, du vet inte vad som hände under Stalin!" De kanske har rätt, men ingen vet vad mänskligheten går för, denna potential förändras ständigt. Alla generationer upplever världen för första gången, men det kanske kan vara våran styrka. Styrkan att orka börja om från början. Men man kan inte börja någon annanstans än med frågan, och vi måste börja här. Men jag menar inte att gå tillbaka till stenåldern. Men att bli modernare än vi någonsin varit.
De vägrar tro att utanför dessa murar finns annat än eldsprutande drakar och mordiska kannibaler! Men det handlar inte om bevis, det handlar om att börja om, utan att riktigt veta vad man gör! Det är dags att kräva det omöjliga - kommunism. Alla världsomvälvningar har varit omöjliga att förutse vid "starten". För det är omöjligt att ha en översikt, och ingen kan se bortom sin egen tid. Det måste inte vara specifika organisationer och agenter som driver igenom dessa förändringar.
Därför är jag anarkist!
Borgerskapet började mycket ödmjukt, och spred sig sen successivt över världen. Så varför inte dess upplösning? Men jag tror inte på predikan. Kommunism är inte marknadsföring. Jag tror något sådant måste ske "organiskt", genom miljoner små rörelser av inneboende viljor från människor, medvetet eller omedvetet på deras egna villkor. Genom både "spontana" och organiserade händelser. Men vem vet?
"Efter slaget kan alla vara visa generaler".