Vardagsproblemet

Inom den moderna liberalismen är demokratin en "Platonsk idé", perfekt och ouppnåelig. Vi kan alltid hänvisa till Idealet för att fortsätta med ett trasigt system. Processen är God, att det inte fungerar i praktiken, är mindre viktigt. Som om det räcker att ha en Upphöjd Idé av (våran) demokrati. Man kan alltid skylla på att Vi är inte perfekta, men att det viktigaste är att vi försöker (men med vad?) och tror på den demokratiska processen. Mer än att någonting faktiskt förändras. Debatt i sig själv är något ädelt- mycket mer än dess utfall. Vi måste tvångsmässigt hela tiden ha rätten att yttra våra åsikter. I substitut för faktisk trygghet och verklig valfrihet så måste vi få tycka till om allt. Yttrandefrihet är en sak, men hur är det med handlingfriheten? Det är alldeles för farligt. Det är bättre att bara prata om vilket samhälle vi vill ha. Inom samhällets egna ramar givetvis!

Jag tycker mej se en trend hos många av den utomparlamentariska vänstern att i sin teori vägra syna riksdagens politik. En avvisande vägran att mer detaljerat kritisera retoriken och förhavandena hos dessa partier. Jag tycker det är sorgligt, då när det gäller att på allvar förstå vardan inte räcker med att "bara citera manifestet". Att borsta bort politikers jargong och förfaranden som "de besuttnas utsugande intressen", ofta utan någon närmare analys av specifika uttalanden och beslut. Tänk själv och dra egna slutsatser! Acceptera inte bara "formlerna" hos ex Marx påbud, utan att så noga veta när man tillämpar dem! Med olika åsiktpaket rama in den ena eller andra situationen, som man i äldre tider kunde rabbla sin kateges. Ett sådant avståndstagande makroperspektiv duger inte till att förstå hur vårat komplexa ekonomi-politiska och juridiska nätverk påverkar människor. Att intressera sig mer för vad som händer hos riksdag och myndigheter just nu är inte likaställt med att förlora sin radikala udd. Att försöka förstå samhället är inte fel, men det är inte bara högerextremisterna som bör få svar på tal och handling. Hur kan man strategera effektivt om man inte förstår hur myndigheter fungerar i specifika situationer? Vilka regelsystem och beslut som ligger bakom, och varför? Det räcker inte med att bara veta sina rättigheter. Sverige har få motsvarigheter till ideologiska situations-analytiker som Noam Chomsky och Co. Vi måste tolka vardagen själva. Taktiska strategier inom klasskampen kan inte bli effektiva utan en förståelse av vardagen, varje dag.

Det kommer inte något spontant folkligt uppvaknade med den "ädle vilden/obildade arbetaren" som vaknar upp i medvetenhet om vad som bör göras i stundens allvar, likt i en förlösande orgasm realiserande sin historiskt "sanna" potential. Det är en naiv och nedlåtande fantasi. Det innebär inte att Du, som en "upplyst medveten vänstermänniska", är förmer än den "vanlige" nio-till-fem knegaren. En självbelåten separatistisk vägran att sätta sig in i politiken lämnar spelrummet öppet för högerns härjningar. Läs dagstidningarna och titta på nyheterna. Gotta er inte bara i rapporter från alternativa undergroundforum om arbetarstrejker och bojkotter från vänster. De så ofta tomma feelgood-budskapen från 1a-majs brandtal eller att begränsa er till enbart queerteori och annan intressegrupps-politik. Det står ännu mer på spel. Sluta gå samma upptrampade elefanstigar. Sluta bara citera Kapitalet eller stå på gatan och sälja Brand - att predika för en omvänd församling. En duktig idiot som indirekt uppfyller etablissemangets klassintressen -att i praktiken vara en impotent nihilist. Ifrågasätt allting på allvar Igen. I allra högsta grad oss själva.

Sagan om (r)evolutionen -därför är jag kommunist

Man måste alltid börja med frågan när vi står inför ett livsval: vill jag gå vidare eller vill jag stanna här? Hur vill jag gå vidare? Finns det kanske något Annat som jag ännu inte känner till? Jag måste börja från denna negation, för det som ÄR är det enda jag känner till.

Att tänka sig bortom detta, utan verklig erfarenhet, kan bara bli spekulationer. De första aporna som klättrade ned från träden visste inte vad de gav sig in på. De första bönderna visste nog inte heller riktigt vad de gjorde, men det började med en idé - från där de var och utifrån sin världs betingelser. Antingen som slump eller från observationer, och sedan med experimenterande, triumfer, misslyckanden och framsteg. Jag kan inte veta var jag kommer vara och vad jag kommer göra om tio år, men varje dag är jag på väg dit. Varje gång man brutit upp och gett sig in på okänd mark, har man ingen aning om vad som kommer att hända. Men man vet ofta att något nytt kommer eller måste hända.

Därför är jag kommunist.

Jag börjar med frågan stammad ur en åsikt som kommer ur negationen. Detta samhälle är inte värdigt människan, kan något finnas utanför den? Ett vakuum eller en "mörk materia" - ett "harmaggedon" för denna värld. Jag har inga svar, jag vet bara att jag är nyfiken på nästa tid. Man börjar med ett steg utanför sin dörr, som i Tolkiens bok Hobbiten. Vi vet inte vad som komma skall, för i våra rörelser framåt så skapar vi betingelserna för det Kommande samtidigt som vi rör oss. "Kommunismen är den verkliga utveckling som upphäver det nuvarande tillståndet” / Karl Marx. Vi blir framtidens människor samtidigt som vi rör oss i tiden, tillslut så långt att vi inte kan se utgångspunkten, och denna nya plats var inte synlig från början. Det är lika svårt att se femtio år in i framtiden som det är att se ett Bortom kapitalismen. Likt Nuet är allt vi har så är kapitalismen allstädes närvarande överallt.

Drömmen om det klasslösa samhället är just nu bara fantasier. Ett bevis för dess tillskaffelse är inte ett krav för att först ifrågasätta tillvarons sociala fundament. När människan flyttade från Afrika visste hon inte vad hon skulle hitta, men hittade andra världar och förändrades med dem! De som bodde kvar förändrades också, för det är ju inte heller bara rummet som är det viktiga, utan våran relation till omvärlden och varandra.

Men också rätten att på allvar få fantisera bortom denna värld är något som intresserar mej.

Många människor blir nästan personligt kränkta och djupt förnärmande när man på allvar ifrågasätter detta varande. Likt Pavlovs klocka men som gör att de hugger. "Vill du att vi ska ha det som i Sovjet? Det är vad kommunismen innebär!" Där är frågan slutdiskuterad. Alla invändningar slås ned som utopiska. Utan att veta om det reagerar de nästan som religiösa som får sin Gud starkt ifrågasatt. Det finns en nästan patologiskt invand avoghet mot kritik.

De kan till och med hata guden. Men det finns inget bortom. Det är i alla fall inte värt risken, nog inte ens ett världskrig skulle få dem att ändra sig. Kritisera mej gärna, men av rätt anledningar. Jag har hört alla ursäkter och vägran till självreflektion. "Vilket samhälle ska vi ha istället? Inget annat än en stark stat kan organisera folket bortom kapitalet, då blir vi ännu mer ofria än vi var från början. Du är för ung, du vet inte vad som hände under Stalin!" De kanske har rätt, men ingen vet vad mänskligheten går för, denna potential förändras ständigt. Alla generationer upplever världen för första gången, men det kanske kan vara våran styrka. Styrkan att orka börja om från början. Men man kan inte börja någon annanstans än med frågan, och vi måste börja här. Men jag menar inte att gå tillbaka till stenåldern. Men att bli modernare än vi någonsin varit.

De vägrar tro att utanför dessa murar finns annat än eldsprutande drakar och mordiska kannibaler! Men det handlar inte om bevis, det handlar om att börja om, utan att riktigt veta vad man gör! Det är dags att kräva det omöjliga - kommunism. Alla världsomvälvningar har varit omöjliga att förutse vid "starten". För det är omöjligt att ha en översikt, och ingen kan se bortom sin egen tid. Det måste inte vara specifika organisationer och agenter som driver igenom dessa förändringar.

Därför är jag anarkist!

Borgerskapet började mycket ödmjukt, och spred sig sen successivt över världen. Så varför inte dess upplösning? Men jag tror inte på predikan. Kommunism är inte marknadsföring. Jag tror något sådant måste ske "organiskt", genom miljoner små rörelser av inneboende viljor från människor, medvetet eller omedvetet på deras egna villkor. Genom både "spontana" och organiserade händelser. Men vem vet?

"Efter slaget kan alla vara visa generaler".

Ingenmansland?

 
"När världsekonomin går åt skogen och arbetslösheten fortsätter att öka, håller de ofria människorna på att explodera. Den farliga bok som kan vara gnistan till detta är det "Stundande upproret" 
-Glenn Beck, Fox News. 

Följande "hitte-på" är inspirerat av Det stundande upproret av Den osynlliga kommittén. (L´Insurrection qul vient av Editions La Fabrique, Paris 2007). I Sverige utgiven av Pluribus förlag. På engelska heter den "The coming insurrection".

"Du kan välja vad som helst och bli precis vad du vill vårat samhälle!"  
(Härmed vidhåller vi dock att detta inte är något bindande kontrakt från våran sida, då de val du gör är på ditt Eget ansvar och inte innebär någon som helst garanti för "lycka" eller så kallad "personlig fri-görelse" eller fysisk- och social "trygghet". Vad Du "vill" -och kan "bli" kan skilja sig från Våran uppfattning om vad som är "möjligt" och/eller "lämpligt". Vi tar inget ansvar för eventuella olagliga handlingar från Er sida).

"Nej tack, jag skulle hellre välja på ett annat sätt, ändra parametrarna för min val och formerna för alternativen samt titta på grunderna från var mina åsikter kommer ifrån om det går bra?"

"Nej,nej,för bövelen!! Du måste rösta på de Onda eller de Goda..." (citat Max Andersson :)

Dessa som försöker sälja mej ytan eller den upplevda Äktheten, vilket egenligen inte är motsatser. Det "äkta" blir präktigt och/eller inställsamt och ytan blir ett skämt. Egentligen är det jag som är varan.
Du och jag har blivit ställföreträdare för våra egna liv. Vi spelar oss själva. Representationer av banala koncept. Eller som att bara kunna "identifiera sig själv" genom negationer. "Jag vet iallfall vad jag inte är..."

Vad är våldet i filmen Fightclub om inte ett "skärande i armarna?" Men inte för att ta livet av sig själv. Tvärtom för att åter landa i sin kropp och ryckas tillbaks till den upplevande verkligheten (symboliskt). Det är inte en dödslängtan utan en livslängtan. "Lusten till förstörelse är också en skapande lust!"- Michail Bakunin.

"Mass-invalidiserande" självmedicinering genom neurotiska ständiga aktiviteter från bloggande till meditation till politiskt engagemang. Att droga ned sig som befolkning istället för att piggna till. Apatiskt idisslande av sedan länge smaklösa klyschor.
Men frågan är väl kanske inte att förklara hur befolkningen ständigt hålls i schack av inlärd självkontroll och ständiga distraktioner. Det skakar inte om till handling, vi är alldeles för upptagna och uppgivna. Det är kanske inte ens en fråga om att helt enkelt "avslöja" de besuttnas direkt repressiva makt, som skulle det hålla folkets annars emancipatoriska kontaktvägar stängda. Det förtryckande samhället finns överallt och ingenstans, vi har för länge sedan internaliserat denna repression och fångvaktar oss själva. Slavtänkande. Ett kolonialiserat tänkande. Som barnen som anammat "samhällets röst" och med förakt kallar sin pappa fattig för han har socialbidrag. Klassamhället är inte tillbaka, det har aldrig försvunnit....
På julaftonsmorgon förra året satt en tillsynes fysiskt frisk ung tjej på golvet i en offentlig byggnad (oviktigt var) och skrek ut hur mycket hon hatade alla. Hon ville ha ambulans, som var kontaktad, och människor i lokalen var pinsamt tysta. Jag är egentligen förvånad över att inte många fler människor bryter ihop på det här sättet. Fast det beror väl på var man tittar...i alla dessa sociala konstruktioner och rum som stänger ute och som stänger inne.

"Trettio år av "kris", massarbetslöshet och sjunkande tillväxt och de vill fortfarande att vi ska fortsätta tro på ekonomin".
"....Vi måste inse att ekonomin inte är "i kris", ekonomin är i sig själv krisen. Problemet är inte att det inte finns nog med arbete, det är att det finns för mycket av det. Hur som helst är det inte krisen som tynger oss, det är tillväxten."
"...När en individ lever enkelt och sparsamt, så tjänar egendom sitt syfte utmärkt, det vill säga att låta individen njuta av sitt liv skyddad från offentlighet, i det privata livets helgedom."

- Från Det stundande Upproret.  Det sista citatet ser jag som cyniskt, hur nya murar av segregering byggs upp. Författarna liknar det med småborgerlighetens guldålder femtiotalet. Ingen enkel väg ut. Boken ger inga enkla planer för framtiden.

Jag funderar mycket som ni märkt kring alla de intryck vi bombarderas med i vår vardag. Här kastar jag upp konstiga/tjatiga amerikanska mediaklyschor/fenomen i en klump, som nån jäkla spoken-word hets...

"Brandutrymnings-trappor bakpå husfasader, såna där måltavlor man kastar bollar på så att folk trillar ned i vatten ("dunktanks"), rättstavningstävlingar, "Thanx-giving", judar (inte bra eller dåligt, det bara "är"), baby showers, rootbeer, flasköl med vridkapsyl, avfallskvarn i slasken, "Where´s waldo? " ropa Geronimo ! - när man typ hoppar ut från ett torn eller nåt, massvis med olika lateshows, ungar med farsor i finkan, sjukförsäkringar, Heimlich-manövern på resturanger, "senior-prom", socialgrupper i highschool, ungdomar som ropar "fight,fight,fight!" när folk slåss i gränd eller på skolan, "springbreak", "Mardi gras", nördar med inhalator, "gamma-gamma-beta-föreningar" på collage för överklassen, "hear-yee! hear-yee!", "spelling bee", "lägsta-gemensamma-nämnaren"-tv, historier om geniala män med ascociala störningar i häftiga tv-serier som tolereras pga sitt geni (House MD å olika deckare), frånvaro av utmanande politisk mainstreammusik (förutom Ted Nugent typ), "don´t try this at home",   svensexor med strippor, rätten att skjuta folk som olovligt beträder tomten (trespassing), namnet Lloyd, skolmassakers, seriemördare, rosa papplådor med olikfärgade donuts, engelsmän med "överklass"-accent, streaking, tonårsfilmer, clipshows, ungar som tror på Tomten, killar som ryggdunkar när de kramas, bråk i doku-tävlingar, politiska smutskastnings kampanjer, "hata" Frankrike utan synbar anledning, betala underhåll till exfru, "Marco!" "Polo!" två-parti-system, tonåringars utegångsförbud, TP i träd, loppmarknader på tomten, karaktärer i dramaserier som är över-emotionella på jobbet (i deckare, sjukhusserier te x..), allmänn sentimentalitet och snyft-historier, fokus på familjeband, remakes av  gamla filmer, rappare som aldrig ser glada ut, "summer-blockbuster" -filmer, film -och tvmanus snodda från andra länder och anpassade till egna dramaturgiska klischéer, dricka vid 21 års ålder, köra bil vid 16, kreditkortskulds-epedemi, pandemier, Las Vegas, marinkåren, "father-son-activities", "monster-trucks", "professional wrestling", Evil Knievel, Starbucks, larmade nödutgångar med lång stång som handtag i typ en aula eller gympasal, "tumble-weed" i öknen, morsekod, St:Patricks day,  syster-städer, rätt att köpa handeldvapen, löpband hemma, sno koppartråd ur väggar på förfallna hus, upplopp vid strömavbrott, "headshots" i LA, folk som vill bli skådespelare och jobbar som servitörer, jättedålig "public-school", crack, idealiserande av brandkår, läkare och poliser, namn på sjukdomar som slutar på "-osis", "göra stor grej" av etniciteters kulturella skillnader, folk som tror de är irländare-italienare-skottar osv för att de har förfäder från Europa (indentitets-hets?), ha skor på sig inomhus, "American Heroes", sjunga nationalsången i skolan, FBI,  blind allians -?- med Israel, "freedom fries", prata högt och tydligt, återvändsgränder i stan, höga staket i gränder under polisjakt i film, polis-sheriffer, stripklubbar, hissar fulla med folk, potpurri, "beef-jerky", validera sin parkering,,"scrapbooking", "lawsuits", macho bög-nojja, sexism, Hugh Hefner, att smarta människor är töntar, "omvärlden hatar oss för vi är så Fria" (republikaner)......m.m, m.m.

Varför känner jag till allt detta??!! "Heja vårat samhälle! Hjälp!" som Doktor Kosmos sjöng. Men det enda jag kan göra nu är att skratta.  Liksom åt kvällstidningars löp som bara ter sig som skämt. Tragi-komik och buskis. Allt-jämnt står Babylon i brand. Babylon som den långsamt nedmalande mass-själa-mördaren.

PS.

Jag skönjar en hycklande dubbelmoral när jag köper piptobak. Den "dåliga" konsumtion som ändå tolereras legalt i samhället får inte samtidigt framstå som för lockande. Det måste förbli sterilt eller fult, absolut inte förhöjas. Lixom pornografi inte får ha engerande och bra handling så får t ex  inte snusdosor vara tjejigt rosa med goda smak-tillsatser. Då blir det debatter i radio och tv! Om ni ändå ska ha så får det inte vara för bra! Det explicita budskapet är - Ja gör det där "fula" du - men implicit ...skylta ej för mycket att du njuter av det. Istället för verklig marknads-kritik får vi falsk kompromiss-taktik. Således följer förvirringen...."Ånej, mitt liv är mitt eget ansvar, jag måste köpa en ny självhjälpsbok!" (allt kan varufieras, inte minst "Jaget") eller "jag vill ha något men vet inte vad, jag försöker med en kexchoklad!"
Dina val bestämdes innan du kom hit...dina beslut är redan inkluderade i upplevelserna, innan du tagit dem.

Ytan på snusdosan liksom på tillvaron måste vara "presentabel", framstå på Rätt sätt. Vi håller masken för varandra. Så länge man inte erkänner det så fungerar det utmärkt. Ingen måste tro på skådespelet, bara vi låtsas som vi gör det. "Illusionen ligger inte i vad vi tycker utan i vad vi gör (Slavoj Zizek)!" Den mörka undersidan måste förbli på undersidan. Fyllan, överregerandet, okontrollerbarheten och spotaniteten...allt på sin plats bara i lagom mängd. Som gentrifiering inte erkänner utslagna människor, så städar vi alla upp runt oss själva för varandra hela tiden. Det spelar inte någon som helst roll att vi vet om att vi gör det, det viktiga är att vi spelar coola och civiliserade, upptagna i viktiga ärenden och tillbörligt "art-beteende". Obehag i kulturen?

Medelklassen har tagit över den gamla överklassens propra roll av städat uppförande, det bekommer inte en man eller en kvinna av Massan att bete sig hur som helst! Så vi kontrollerar oss själva, rör oss i kontrollerade miljöer och konsumerar civiliserat paketerade produkter. Njuter, så gott det går, på våran "egen tid". Vi spelar oss själva, varje dag. Tillvaron blir en projektion av på förhand bestämda önskningar.

På detta sätt passar systembolaget ideologiskt sätt perfekt in i det svenska samhället. Det är en byråkratiskt distrubuerad kvarleva från folkhemstiden, som inte får gå med vinst, inte får göra reklam, inte får vara utsmyckad och för lockande. Men ack och ve om privatmarknaden skulle få tag på vinet! Vilka excesser det skulle kunna bli! Systemet är ett apotek. Vilket inte minst syns på inredningen.

Vi lär oss hur vi ska bete oss i alla dessa rum. Men det är alltid helt upp till oss själva att sköta oss, som (om) det är upp till oss om vi får ett jobb eller ej....Varje "man" för sig själv och var "man" för sig. Vi kanske inte har förlorat tron på välfärden. Bara börjat tänka och göra annorlunda. "Vi tvingas varje dag att leva som om vi vore fria!" Ensamma tillsammans.

Är inte liberalismen fantastisk?

Det är dags att bli realistisk och kräva det omöjliga, kommunism!

Skolväsendet

Är det någon ide att läsa kommunismens ide?

av Erik Emanuelsson, medlem i Umeå LS -ursprungligen publicerad i Umesyndikalisten #4/2011

Kommunismens ide är en sammanställning av tal från ett seminarium där kommunismens (”Den verkliga utveckling som upphäver det nuvarande tillståndet” / Karl Marx) relevans och mening efter 1900-talets katastrofala erfarenheter av såkallade socialistiska eller kommunistiska stater diskuteras. Bland talarna finns flera kända vänsterintelektuella som har det gemensamt att de varken ser övertagandet av statsmakten som ett slutmål eller ens ett medel för att förverkliga kommunismen (Negri, Zizek och Bosteels t.ex). En konsekvens av detta är tyvärr att talarnas definitioner av hur ett kommunistiskt samhälle skulle se ut blir så vaga så att det (till formen) liknar grubblerier hos medeltida mystiker. I synnerhet om man jämför bokens inehåll det med de i detalj specifika ”recept för framtidens soppkök” som t.ex Pjotr Kropotkin, Charles Fourier och Cornelius Castoriadis tidigare skrivit. Men att förverkliga en utopi utifrån in i minsta detalj förutbestämda riktlinjer skulle kräva en centralisering av den politiska makten som skulle vara allt annat än kommunistisk (i den mening som begreppet används här). Dylika recept lämpar sig därför bättre som tankeexperiment än profetior. Tankeexperiment som blir ett detaljerat svar på skeptikerns fråga: - Hur skulle ett samhälle utan centralmakt/ marknadsekonomi/hierarkier kunna fungera?

Men vad har vi då för användning av politiska teoretiker som, till skillnad från klassiska anarkisterna, inte har någon exakt vision om hur en annan värld skulle se ut och som dessutom unisont förkastar det verktyg som leninisterna presenterat som vägen till kommunism(d.v.s staten)? Vet vi inte redan vad som behöver göras (agitera, organisera, kämpa o.s.v )? Jag anser att teoretiska resonemang vars ambition är att fånga samtiden i ord och förverkliga utopiska visioner inte står i motsättning till facklig organisering eller att vinna arbetsplatskonflikter här och nu. Istället kan för vår tid relevanta teorier bidra till kreativa strategier som i bästa fall kan ge den fackligt aktiva det övertag som man endast kan få i en konflikt genom att känna till terrängen och angripa oväntade ömma punkter på fienden(d.v.s. arbetsköparen).

Den som gräver ner sig i teorier utan att ha någon återkoppling till den konkreta klasskampen riskerar som sagt att bli en mystiker. Men den som helt försjunker i konkret arbetsplatsorganisering utan utopiska mål och försök till helhetsperspektiv riskerar å andrasidan att bli en socialdemokrat.
Vilket är minst lika illa, då de katastrofala konsekvenserna av Kapitalismens ständigt ökande rovdrift på naturen och arbetskraften tillsammans med den liberala demokratins oförmåga att hantera globala kriser visar att sociala reformer och tandlösa protester inte räcker till för att garantera mänsklighetens fortsatta existens. Istället för ett vägval mellan kapitalism eller kommunism så har vår tids ultimatum därför blivit kommunism eller ragnarök.

/Erik Emanuelsson, medlem i Umeå LS -ursprungligen publicerad i Umesyndikalisten #4/2011

Hajar i tanken

Jag tittade nyss på Shark tank - ett amerikanskt program om olika rika investerare som sitter och hör på entreprenörer som vill ha pengar av dem. I Sverige har vi haft motsvarigheten Draknästet.
En kille hade byggt en ställning till sin pick-upp-truck, som han ville sälja med enbart inhemsk tillverkning för att skapa jobb till sin lilla hemstad, vars industrier hade flyttat. Buy American, ni vet! Däremot gjorde han ingen som helst vinst på att tillverka det där. Kapitalisterna menade på att om du inte kan bygga upp ditt företag alls kan du inte ge tillbaka nånting till där du bor. Han kunde tillverka dem utomlands mycket billigare men vägrade - skyllde på hur dålig kvalitet det var i Asien (bortförklaringar skulle det visa sig).
Hajarna tyckte att - parafras- Du kan inte säga att alla ställen är som de där enskilda i Asien - och att du kan bli blåst i Amerika oxå. Sen gav de exempel på företag som Apple som tillverkar utomlands men har massa anställda i USA. Men killen vägrade gå med på att flytta tillverkningen så det blev inget av med det hela. På slutet sa han till kameran att han ville att folk skulle kunna veta att hans produkter var tillverkade av amerikanska händer, han trodde att det skulle gå. Det kändes som om symboliken för honom var viktigare än något annat, även om han själv kanske inte var medveten om det. Att tro att nånting fungerar för att man vill att det skall fungera kan vara en mycket farlig inställning.

Det finns nästan alltid ett glapp mellan ideal och pragmatism. Jag kommer tänka på hur Slavoj Zizek sa hur han uppskattar ärliga konservativa som är villiga att erkänna och bemöta ett dödläge.
Tillskillnad från drömmerier. Det där "Buy American-mantrat" kan verkligen vara kontraproduktivt. Att bara se världen som man önskar den att vara - reaktionärt - och inte ta itu med verkligheten som den kanske är nu. Det kan oxå finnas, i dess extremaste form, en slags farlig fascistoid nationalism i att försöka bevara någon påhittat unik särart.
Jag avskyr verkligen patriotism. Vad är inte "tillverkat av amerikanska händer", som en utgångspunkt - om inte patriotism? Är det viktigare än mat på bordet och ett bra och värdigt liv? Man kan inte börja i fel ände. Offra sig för idealet och den nationella/lokala (här; amerikanska) andan, där har vi fascismen i ett nötskal. Inte att jag tror denna person var fascist, men fascismen lever på sådana fantasier. Eller som "ekonomin är usel, det är invandrarnas fel!" Det handlar inte om nationalitet utan om klass, din idiot!

Det är lite lustigt hur flera vänsternissar nog skulle tycka - hur kan du titta på ett sånt program, annat än ironiskt? Hur kan du hålla med om något som de ärkekapitalisterna säger? Nästan lite sekteristiskt. Man vägrar titta sig omkring, för man vill att världen skall se ut på ett visst sätt. Våga kritisera obekväma saker. Jag har inte blivit centerpartist för det. Men heller inte real-politiker.

Jag försvarar här inte den förödande globaliserings-ekonomin, men lösningen ligger inte i att försöka vrida tillbax klockan, utan att försöka gå framåt.

Occupy Wall Street bland annat

Lite trist med dessa "aktioner" i USA har tidigare varit ett fokus på girighet och korruption - istället för att förstå att det är ett omöjligt system så tror man att det är människors brister som ligger bakom finanskrisen. Som vanligt så misstas delarna för helheten å i stil med pseudo-antikapitalistiska retoriken från USAs populär-vänstermedia som man hör så mycket om.
Man verkar blanda ihop katalysatorn med resultatet, som nämnt sagt förut. Maskinen med produkten. Man misstar skuggan för substansen. Girighet är inte roten till problemet, utan en effekt av det. Om Rupert Murdock och andra blodsugare inte fanns, skulle systemet uppfinna dem.
Jag menar att man inte kan ta ifrån drogen sin giftiga subtans. Kapitalism utan utsugning och massiv ödeläggelse. Som att dricka kaffe utan koffein, föra krig utan egna offer, sex utan risker osv...för att parafrasera Slavoj Zizek. Han pratade om hur fel det är att kritisera OWS och andra vänsterrörelser för att inte ha några krav eller lösningar. Detta för att ingen har lösningen - och att presentera lösningar är att tala fiendens språk. Man förhandlar inte med en hustrumisshandlare, man bara lämnar honom. Occupy Wall Street har inga svar. Ännu. Men de ÄR svaret. De vet bara inte på vilken fråga. En psykoterapeuts uppgift är inte att erbjuda lösningar utan att ställa frågor. Symptomen hos patienten är svaret på problemet, det gäller att genom frågor ta sig fram till vad de symptomen är svar på!

Numera har en stor mängd människor börjat diskutera hur man behöver revidera hela systemet från grunden, det kommer inte bara från vänster. Nuförtiden får man i USA diskutera saker som socialism, revolution ateism och fri sjukvård. Om än marginellt. Men denna öppenhet är viktig.

En parallell kan vara Sovjet - byt ut dem i maktposition så har ingenting förändrats. Systemet förblir intakt. Bara nya kungar. Man ska inte tro att godhjärtade människor gör avgörande skillnad i det befintliga maskineriet. Det är ju annars en grav missuppfattning om hur maktsystem fungerar.
Hur kommer det sig att polis ibland skapar ännu större kaos och förstörelse i sitt motstånd mot demonstrationer och upplopp. Hur det med första anblick kan ses som galenskap. Men polis skyddar inte enskild egendom, de skyddar privata egendomen som institution. Helheten, status quo. Varför de inte är så paradoxalt, ur detta perspektiv, att säga att man krigar mot vietnameser eller afghaner för att skydda dem!
Är detta konspirationsteorier? Nej, makthavande följer givetvis olika mallar och traditioner, mer eller mindre effektiva sådana - samhället är en biotop. Kulturer går i arv. Å din miljö definierar vad som är möjligt. Pengar och makt är intimt inblandade. En annan anledning till att man inte kan välja en bra president. Jag försöker inte med detta ge någon heltäckande bild.

I filmen nakna lunchen av David Cronenbourg efter William Burroughs böcker finns det en väldigt bra replik. Huvudpersonen försvinner in i en hallucinogen version av Marakesh där han tror att han är en hemlig agent, och missbrukar en drog gjord utav mald jättetusenfoting. När hans värld börar bryta samman faller han ihop och gråter "i think im addicted to something that doesnt exist!". Det kanske säger mer om vart mina egna tolkningar tar mej, jag tyckte det bara var intressant, om att vara fast i illusioner.

Teori är en beskrivningar av världen, man kan inte få världen att passa in på teorin. Revolution måste handla om revolutionen, inte (som i t ex Sovjet) tvingas till att fokuseras på agenterna för revolutionen. Dvs revolutionen handlar inte om de som utför den. Men med detta menar jag inte att människor är kanonmat.