Är det någon ide att läsa kommunismens ide?

av Erik Emanuelsson, medlem i Umeå LS -ursprungligen publicerad i Umesyndikalisten #4/2011

Kommunismens ide är en sammanställning av tal från ett seminarium där kommunismens (”Den verkliga utveckling som upphäver det nuvarande tillståndet” / Karl Marx) relevans och mening efter 1900-talets katastrofala erfarenheter av såkallade socialistiska eller kommunistiska stater diskuteras. Bland talarna finns flera kända vänsterintelektuella som har det gemensamt att de varken ser övertagandet av statsmakten som ett slutmål eller ens ett medel för att förverkliga kommunismen (Negri, Zizek och Bosteels t.ex). En konsekvens av detta är tyvärr att talarnas definitioner av hur ett kommunistiskt samhälle skulle se ut blir så vaga så att det (till formen) liknar grubblerier hos medeltida mystiker. I synnerhet om man jämför bokens inehåll det med de i detalj specifika ”recept för framtidens soppkök” som t.ex Pjotr Kropotkin, Charles Fourier och Cornelius Castoriadis tidigare skrivit. Men att förverkliga en utopi utifrån in i minsta detalj förutbestämda riktlinjer skulle kräva en centralisering av den politiska makten som skulle vara allt annat än kommunistisk (i den mening som begreppet används här). Dylika recept lämpar sig därför bättre som tankeexperiment än profetior. Tankeexperiment som blir ett detaljerat svar på skeptikerns fråga: - Hur skulle ett samhälle utan centralmakt/ marknadsekonomi/hierarkier kunna fungera?

Men vad har vi då för användning av politiska teoretiker som, till skillnad från klassiska anarkisterna, inte har någon exakt vision om hur en annan värld skulle se ut och som dessutom unisont förkastar det verktyg som leninisterna presenterat som vägen till kommunism(d.v.s staten)? Vet vi inte redan vad som behöver göras (agitera, organisera, kämpa o.s.v )? Jag anser att teoretiska resonemang vars ambition är att fånga samtiden i ord och förverkliga utopiska visioner inte står i motsättning till facklig organisering eller att vinna arbetsplatskonflikter här och nu. Istället kan för vår tid relevanta teorier bidra till kreativa strategier som i bästa fall kan ge den fackligt aktiva det övertag som man endast kan få i en konflikt genom att känna till terrängen och angripa oväntade ömma punkter på fienden(d.v.s. arbetsköparen).

Den som gräver ner sig i teorier utan att ha någon återkoppling till den konkreta klasskampen riskerar som sagt att bli en mystiker. Men den som helt försjunker i konkret arbetsplatsorganisering utan utopiska mål och försök till helhetsperspektiv riskerar å andrasidan att bli en socialdemokrat.
Vilket är minst lika illa, då de katastrofala konsekvenserna av Kapitalismens ständigt ökande rovdrift på naturen och arbetskraften tillsammans med den liberala demokratins oförmåga att hantera globala kriser visar att sociala reformer och tandlösa protester inte räcker till för att garantera mänsklighetens fortsatta existens. Istället för ett vägval mellan kapitalism eller kommunism så har vår tids ultimatum därför blivit kommunism eller ragnarök.

/Erik Emanuelsson, medlem i Umeå LS -ursprungligen publicerad i Umesyndikalisten #4/2011

För dem som tror...

För dem som tror att socialism/kommunism är lika med "stat-ism", att en stark stat ska bestämma allt. Det har aldrig funnits ett varaktig kommunistiskt/socialistiskt samhälle. Man bör inte packa in oss vänster-vänsterister i kategorierna Leninst/Maoist/Stalinist m.m. Sovjet och Kina var och är stats-kapitalistiska stater. Kalla mej måhända naiv, men inte förtryckare. Man kan även kasta tillbaka frågan mot de som kritiserar vänstern för sina tillkortakommanden. Om kommunism inte funkar - fungerar kapitalismen? Jag menar här inte att bara se sig själv som en utomstående separatist. Som på tryckt avstånd självgott kan kritisera utan att behöva göra något, från sin evigt trygga position av opposition. En nihilist som bara vet vad den är emot! Det går att vara kritiskt på andra sätt än att säga- Vi vägrar titta på våra fel om Du inte tittar på dina egna. Fastna inte i kärleken till dej själv och din position.
"anarcho-syndicalists want neither one big capitalist (the state) or many capitalists to choose from: they want a self-managed economy where the people doing the actual work are calling the shots. That is not capitalism, let alone something that is conducive to the formation of "One Big Capitalist" - Brian Oliver Shepard - Anarchism vs. Primitivism

Jag är medveten om de eventuella klyftorna mellan vad man vill /inte vill .... och vad som är/blir utfallet. Att "god vilja" inte är nog. Men kärnan i kapitalistisk utsugning är inte förtryck, utan alienation (förfrämligande).

Vidare ur samma text...

"It's worth mentioning that primitivists routinely ignore the well known distinguishing characteristics of Leninism (vanguard parties retention of the government in the form of a "workers' state," a controlling party central committee, government control of all aspects of life, especially work life, etc., etc.) and throw the term around merely as a form of abuse, as a form of name calling, much in the manner of right-wingers who label anyone who disagrees with them as a "communist."
Alla kommunister är inte leninister.

Ideologi är något som inte uppfattar sig själv som ideologi, utan som en naturlig ordning. Som att samhället inte kan fungera effektivt utan kapitalism och att allt vi kan sträva efter är att göra kapitalismen mer rättvis. Som Francis Fukuyamas "historiens slut". Att vi kommit så långt vi kan komma.
Andra stöd för kapitalismen är att den inte tillåtits vara "ren" nog, utan att den bara smutsats ned utav mänskligt felande, girighet och staters inblandning. Samma sades om Sovjet, att världsliga omständigheter och andra yttre faktorer förvanskade kommunismen och drev den till sitt terrorstadium. Men jag menar att här så vägrar man ta in den större helheten, totaliteten, som Hegel talade om. Vi måste inkludera även distortionerna och det fruktansvärda i kapitalismens (och sovjet-varianternas) helhet.
Hela världen är upptagen i den så kallade globaliseringen. Krig -och svältdrabbade länder är en del av den. Den finns ingenstans att fly till, ingen väg ut här, inget "renare stadium" av kapitalismen i vilket livet är mer rättvist. För detta är ideologi, inte en Sanning.
Faktum är oxå , att utan staters reglerande av valutan skulle inte kapitalismen klara sig särskilt länge.

Ofta får man höra, att man bör lämna alla frågor om ideologi bakom sig, och istället agera så fort som möjligt för att hjälpa utsatta människor runt om i världen. Att vi människor i norden inte har något att klaga på - den som kämpar mot förtrycket i den "arabiska våren" har det långt mycket värre än oss eller demonstranterna på Wall Street. Men här, anser jag , att man lätt kan reducera människor till inte långt mer än kroppar. Att mat, husrum och sjukvård (och lite pengar på fickan) är så gott som det enda vi kan begära. Men här glömmer man alienationen. Att vara främjad från sitt eget liv. Världen hänger också alltjämnt samman.
I västvärlden finns inte (nu) stort behov av kontroll med vapenmakt, vi har indoktrinerings-systemet istället. Ett "mördande av själen och viljan" om man så vill, men jag menar inte att bli mystisk här. Utslagenhet och apati, även inför sin egen tillvaro är något väldigt konkret. Vi säger vad vi vill, men gör som vi blir tillsagda.

På ett plan så är verkligheten och brutaliteten kring och mot demonstranterna i t ex Libyen och Egypten långt mycket mer tragisk än till exempel för Occupy Wall Street (OWS). På ett annat plan så är det samma sak. Men inte bara för att "världen hänger samman" genom ekonomi och utrikespolitik. Men för att OWS-demonstranterna har ju inget annat liv, de måste leva det liv de lever!

Vad är värre? Att vara "zombifierad" - att leva ett liv död, "bara" alienerad från sitt eget liv- eller leva under ständigt hot om avrättning. Är det värre att leva med en potentiellt dödande cancer, eller ett helt liv som narkoman. Jag vet faktiskt inte. Jag vill inte värdera. Det är en lika stor tragedi. Samtidigt inte.

Det finns hemska liv att leva i både USA och i Sverige, som må vara annorlunda än i den "arabiska våren". Men jag vill inte döma, värdera eller kvalificera vilka som har det värst. Vilka som har "mer rätt" till sitt lidande. För mej ter sig detta väldigt arrogant. Jag vet inte hur det är att vara en arbetslös svart kvinna i Detroit till exempel. Eller i Sverige. Jag låtsas inte att jag vet det heller. Att konstant jämnföra och mäta är för mej alldeles för enkelt. Jag ställer hellre andra frågor.

"Competition is the law of the jungle, but cooperation is the law of civilization."
-Pjotr Kropotkin

"We should seek to establish a society and culture that is, in every sense of the word, civilized. Statist capitalism provides no civility for billions the world over. Wars, poverty, the eradication of native peoples, unjust distribution of workers' produce, debt bondage, and crime - this is the legacy of our authoritarian era. Instead, anarchists should work to create a society that replaces such widespread incivility with a world that is thoroughly, and to every degree, civil."
- Brian Oliver Shepard - Anarchism vs. Primitivism

Men jag tror inte att det handlar om att ha "rätt" åsikter och engagemang, när det kommer till kritan. Sanningen ligger där ute, inte i några program eller hos enskilda personer. Men det är inte heller är upp till stater att leda folket mot bättre världar. Med kommunism menar jag något radikalt Annat, bortom stat, kapital och feudalism etc. Vad eller Hur, det vet ingen. Jag har inga svar, jag ställer hellre frågor.
"Det handlar inte om vad den ena eller andra proletären eller ens hela proletariatet tillfälligtvis föreställer sig vara målet, det handlar om vad proletariatet är och vad det i enlighet med detta vara - historiskt är tvingat att göra."
Marx - Den heliga familjen