Denna blogg är menad till att inspirera tankar, inte att predika.
Jag har ett par års blygsam erfarenhet från resturangkök, och har länge funderat över hierarkin som råder i denna miljö -och min ökande misstro till behovet av formella auktoriteter. En evigt underkastelse inför gästen och uppgifterna, där du själv alltid är sekundär. Jag skyller våran variant nästan helt på franska mattradionen med dess elit-uppbyggnad. Kommer ihåg från min kökskarriär att jag fick höra att en riktigt kock aldrig är nervös.
Utan att nämna nåra namn så såg jag på en dokusåpa där massa kockar tävlar om en restaurang. Folk kan nog gissa vilken. Efter ungefär halva säsongen händer ngt som känns j*kligt komiskt och förlösande för mej personligen. Vid ett tillfälle blir kökschefen så förbannad på amatörpersonalen i köket att han går från restaurangen mitt i ruschen. Dessa kockar skärper sig och avslutar sedan alla beställningar perfekt tillsammans, utan att någon tar över rodret på samma sätt. Det som är så j*vla roligt enligt mej, är att kökschefen mot sin vilja, bevisar att han själv är överflödig.
Dock är ju alla såna där program väldigt styrda - genom att de typecastar deltagare som bråkar med varandra men som inte kan så mycket. De är säkert folk utan utbildning som är desperata att komma upp sig, men det är bara en teori. Sen kommer chefen in och skriker på dem osv allt med att det dinglar ett pris av en restaurang med många hundratusen om året i lön.
Allt kökschefen gör i programmet är givetvis planerat menar jag. Han ville väl sätta dem "i skiten" genom att storma ut för att se hur de skulle lösa det, men mer oplanerat tycker jag att han snarare bevisar att han inte behövs! Det "enda" han gör är att stå i mitten å skrika ut beställningarna samt kontrollera maten när den går ut. Kökschefen är oxå den enda som "får" bli förbannad, kockarna ska vara kontrollerade och fokusera.
Visst, han gör nog väldigt mycket genom sin erfarenhet men är i slutändan kanske den som behövs minst. Den typiska officiella spindeln i nätet, vars auktoritet motsägs gång på gång men ytterst sällan förkastas. Jag menar genom tron på att den behövs. Konceptet är uppbyggt kring en fasad.
Det finns många sätt att servera mat på, som intressanta gatukök i traditionella matkulturer runt om hela världen. Men då vinster med ofta små marginaler styr i finrestaurangen måste borden fyllas hela tiden! Sitta ned, fin duk på många bord! Snabbt snabbt snabbt.
I slutet av säsongen brukar de olika deltagarna kommentera att han är så hård för att göra dem till bättre kockar. Vilket jag kan tycka känns som ett sthlms-syndrom. Det finns massa kökschefer som inte håller på att skriker och är förbannade heller, på michelinstjärne-nivå, som då bevisligen gett resultat. Inte för att det inte finns andra sätt att pressa sin personal, långt ifrån.
Restaurangen har en väldigt klassisk militärdisciplin, som i andra sammanhang skulle te sig absurdt och väldigt förlegat. Jag är inte den första som dragit den här parallellen. Att du som anställd bör, om inte hata så frukta/respektera din ledare. Gruppen ska känna gemenskap under hans skugga genom att alla sitter i samma båt så de inte förstör för varandra -dvs förstör maten som måste samordnas från alla "stationer". Maten = vinsten (som finns där oavsett om man vill eller ej).
En restaurang, en chef, en ägare, ett mål, en besättning. Du är en "maskindel" som gör mat, din individualitet assimilerad av kollektivets enighet -individualism finns där enbart för arbetets resultat. Produktionen är ju här det väsentliga. Produktionen och tiden. Du är en förlängning av dina arbetsrutiner, arbetet är aldrig en förlängning av dej.
Press och "tvång" i livet måste kanske inte alltid vara fel -?- bara när det sker under sådana falska och över-egoistiska premisser.
Är det nån som förstör/sinkar/misslyckas i programmet, så förstör det för alla andra, och blir lätt föremål för "hat", så det är en ganska vacklande gruppgemenskap ändå. Medberoende i misär.
Effekten blir ett nedbrytande av självkänslan och uppbyggande av självförtroendet, mer eller mindre som en militär vilken är en kugge i maskinen.
Men det är en sätt att inrikta alla mot samma mål som chefens, som alltid är där, även om det målet kanske enbart upprätthålls genom uttalade eller outtalade hot av repressalier. Eller pga indoktrinerad arbetsmoral. Vill du inte arbeta är du "lat" eller "omogen" t ex. "Dörren är där - det är ditt val!". Omständigheterna, behovet av restaurangens framgångar, blir just ett licens att behandla anställda som skit.
Alla marginaliserade utsatta grupper romatiserar nog sig själva, lika så arbetarklassen. "Inte klaga, bit ihop!" Som en form av överlevnadsmekanism -där hårt arbete idealiseras men bara belönas med mera arbete. Tyvärr tycker jag att denna typ av cynisk fatalistisk pragmatism i längden leder till att aldrig bryta med misären. Om du så jobbar som a la carte-kock, mattant, städare, volvo-arbetare eller telefonförsäljare. Detta gäller i alla yrken. Det är fortfarande inte ädelt att vara slav! "Men vaddårå, du får ju lön?"
"Ja men inkomst är ett beroende."
"Så vad är då alternativet - att allt var gratis??"
"Tja , varför inte".
Att producera bruksvaror direkt istället för bytesvaror. Du arbetar aldrig för det du producerar, utan i slutändan för det kapital du drar in. Det enda arbetande människor har att sälja är sig själva- genom sitt arbete. Men du får bara så mycket lön att du måste gå tillbaka till jobbet nästa dag. Och arbetet blir en åtsidosatt del av all annan aktivitet. Något främmande som du tittar på utifrån. Livet är ett spel och du spelar en roll dikterat av något annat än dej. Alienation.
Till och med fritiden definieras utifrån arbetet genom dess frånvaro. Du äger inte ditt eget liv - är du lönsam lille vän?
Ok, jag är medveten om att världen inte lika svart och vit som färgerna i denna blogg, om någon vill avfärda mej som eventuell "fundamentalist". Ni må kalla mej naiv, men inte "förtryckare".
Men hur ofta har du inte känt att din målsättning diametralt går emot din chefs målsättning? Eller se till miljöförstöringen om inget annat. Upphovet till detta är inte att människan är rovgirig av naturen, huruvida det går att bevisa intresserar mej inte. Utan att det går att tjäna pengar på rovgirighet. För att råda bot på det måste pengar försvinna, börserna krascha. Kapitalsystemet är ett orättvist system i sina grundvalar med kriser som ett oundvikliga faktum men oxå delmål- så att revitalisera sig självt.
Chefer är ofta sönderstressade och utarbetade, flera blir alkoholister.
Om Du har Mer innebär det således att andra måste ha mindre -annars blir det inflation och då sjunker värdet på kapitalet. Arbetslöshet håller lönerna nere och kraven låga. Men varför sträva efter något som är bristvara istället för sådant som kanske räcker till alla? Det finns mat att mätta hela världens befolkning, bostäder oxå. Allt annat är enligt mej lögn, inbillning och stöld. Kapitaldriften, mervärdets logik, kommer alltid vara att producera mer än vad som egentligen behövs! Så att skapa behov, för att marknaden måste expandera för att ackumelera mer kapital i konkurrens med andra marknader.
Även om en multimiljardär skänker miljoner till välgörenhet utgörs dennes huvudsakliga sysselsättning av att exploatera miljoner människor. Om det så är mot hans/hennes vilja. Kapitalet styr kapitalisten, inte tvärtom. Gå inte på myten om den Gode kapitalisten och en Rättvis ekonomi. Kapitalismen är även ett medel, inte ett mål.
”Var och en blir tillfrågad om sin åsikt i varje enskild fråga för att förhindras att ha en åsikt om helheten.” - Raoul Vaneigem
Fattigdom beror heller inte på lathet eller torka, det är en fråga om fördelning.
Det är klart att en värld utan privatägande, stat eller kapital inte är ett Utopia. Det måste till och med vara en oplanerad värld. Men det kanske kan vara en sannare värld? Även om inställningen till allt i samhället nog helt måste omvärderas, även vårat förhållande till tid och definition av framgång och belöningar. Det räcker inte att avsätta alla chefer, attityden till arbete måste ändras -sluta skiljas från annan sysselsättning- slutet på klasserna. En av de första saker jag tror vi behöver våga bryta med är kanske "tron på behovet av våra egna bojor".
Känn efter, ta erfarenhet av andra. Fundera över hur du spenderar din tid, om och kom ihåg - det är inte egoism att vilja bestämma över sitt eget liv. Men det kan aldrig ske genom politiska representanter.
Ned med politiken, både vänster och höger! Varför ha ekonomisk demokrati när vi kan gå hela vägen och elimera marknadsekonomin? Ned med marknaden!
Men mänskligheten behöver inte upplysas om att de är ofria i sin vardag, det är ett faktum och en upplevd realitet. Lösningen ligger inte i några ideologier eller diskurser. Ingen upplyst elit kan få stenen i rullning, det måste göras av alla på sina egna villkor. Människor sover inte, de är medvetna om sin egen exploatering. Jag har i regel inga problem med hantverkare som slöar, de tar bara tillbaka lite av sin tid.
För mej handlar "teoretiserande" om att sätta ord på tankar.
Det är heller inte en fråga om rätten till egen vilja, alla har en, oavsett. Val efter begränsade förvalda alternativ är heller inte fria val. Det enda som är värre än att tvingas arbeta är att inte ha ett arbete. Jag väljer hellre alternativ tre.
"Men blir det inte ett grått och trist samhälle när det inte finns driften efter kapital som driver utvecklingen framåt?". Det är inte kapitalet i sig eller tekniken, som driver utvecklingen. Det är kampen mellan klasserna.
De mest kreativa lösningar och innovativa förmågan till livsbetingelser drivs ofta av människor som inte äger något. Men vad kan då skapas när de heller inte nekas något? När det inte finns några begränsningar för forskning annat än den kraft vi själva vill lägga ned tillsammans -som botemedel mot cancer tillexempel.
Drivet kanske enbart av passion, övertygelse och intresse. Kommunikationskanaler för förhandlingar och omröstningar i små samhällen- i stället för myndigheter. Översikt över beslut i en decentraliserad värld utan landsgränser? För första gången i jordens historia kanske tekniken kan vara till för mänskligheten istället för mänskligheten för tekniken?
Om allting är gratis finns heller inte större behov utav storskalig byteshandel. Det är dock skillnad på privat ägande och personliga ägodelar. Vad som är mitt och ditt är något som kanske kan beslutas genom direktröstning utan manipulation. För alla som vill delta. Men jag vet inte hur det samhället ska se ut - det är heller inte meningen. Framtiden måste då vara outforskad mark, för att inte falla tillbaka till en elitkontroll. Men direkt demokrati kan vara lika byråkratiskt som stat och myndighetsvälde. Självbestämmande är ett självändamål.
Antipolitik.
"Mänsklighetens frigörelse sker inte genom att dela in sig i befriade territorier, med stolpar som markerar gränserna. Revolution innebär att gå bortom alla gränser. Det innebär att överskrida kvinnligt såväl som manligt"
-Gilles Dauve, Vägrandets Dynamik.
Men rikedom och makt ges aldrig upp frivilligt. Slaveriets upplösning och rösträtten gavs inte frivilligt från etablissemanget. Rösträtten var inte något som sprang ur en moraliskt taget beslut från de styrande, utan kom genom den press som arbetarklassen utövade. Tillslut var det inte ekonomiskt gångbart att stå emot kraven. Dessa eftergifter är sånt som har drivit historien framåt.
Men revolution måste genomföras hela vägen, utan övergångsperioder av socialism. Nu är det sista spiken i kistan som är kvar i begravningen av ett dödsdömt samhälle.
Som arbetare tar du inte del av det du producerar, istället byts dina varor mot lön, för att skapa ett artificiellt Mervärde. Ett system som ställer människor mot varandra istället för med varandra. Du vill ha bättre arbetstider och arbetsförhållanden, chefen och leverantörena vill ha sin vinst i direktkoppling till marknaden. Evigt konkurrens. Därav en känsla av klassgemenskap, som kämpar för sina gemensamma intressen. Man behöver inte ens vara politisk.
Dessa tankar, uppfattningar och upplevelser är inget som kommer och går i historen utan finns hela tiden, under ytan. Du blir inte ens fri som egenföretagare. Det vanligaste argumentet för är ju att man får välja sina egna arbetstider och att man är sin egen chef. Du är inte din egen chef, du är förvaltare av din egen utsugning men inte chef över den. Du har inte valet att inte arbeta, om du inte vill gå i konkurs, bara när du ska arbeta. Mer eller mindre.
Om ambitionsnivån är tillräckligt låg känns alltid små fördelar som stora fördelar. Det är säkert trevligare att vara uteliggare på sommaren än på vintern, det betyder inte att det är ett trevligt liv. Men bara för att du inte lever på gatan betyder det inte att du inte har rätten till något mer! De står båda i direktrelation till varandra -utan inkomstvånget skulle a-lagaren heller inte sova i T-banan. Världen hänger samman.
Restaurangen är ett sånt talande exempel på systemets logik. Köksmänniskor har genom historien oxå varit outbildade och brottslingar. Kökmiljö/militärläger/boxningsklubbar är just sådana ställen där man trad sett oxå skickat ungdomar för att forstras. Institutionalisering. Sen finns det ju oxå en lite av sado masokistisk machoattityd till det här yrket, svett-stress-uthålighet osv. Klassisk arbetarromantik.
Alla kökschefer är inte som Ramsay, men om ni tror jag överdriver GROVT...läs här!
Jag minns inte vem som myntade detta, men jag tycker det är rätt bra sagt! Jag parafraserar...
"Demokrati är ett system där man säger vad man vill men gör vad man blir tillsagd"
Hur skulle ett kommunistiskt samhälle fungera? Tja hur fungerar dagens samhälle! Inte många kan svara på den komplexa frågan utan att något ljushuvud skulle kunna sticka hål på något! Förresten, fungerar det överhuvudtaget? Jag tycker inte det. Det här systemet haltar fram.
